Köttfri fredag

Istället för köttfri måndag blev det en köttfri fredag. Fast det är inte helt sant, för jag åt köttfärs till lunch. Men till middag blev det wokade grönsaker och tofu. Det smakar ju inte så mycket så den fick marinera ett tag först i soja, olja, vitt vin och sambal oelek.
Med ett förflutet som vegetarian (det är längesen) som verkligen tyckte det var äckligt att äta kött (inte smakmässigt utan läbbigt att äta djur, liksom. Fisk tyckte jag helt enkelt inte om) känns det ibland lite märkligt att nu äta en sån köttbaserad kost.
Ska en sådan som jag (väldigt kolhydratkänslig) gå ner i vikt, ska grönsaker - ett salladsblad - bara användas som dekoration. Detta enligt Sten Sture Skaldeman. Men så skulle jag inte kunna leva. Den senaste tiden har jag istället ätit allt mer med grönsaker, mindre av mejeriprodukter (ersatt grädde och mjölk i kaffet med sojamjölk till exempel) och "normalt" med kött, fisk och ägg. Känns nyttigt - och är väldigt gott.

Äppelpaj - så gott!

Om jag bara skulle få äta en enda dessert i mitt liv, så skulle jag utan tveka välja äppelpaj. Det är ungefär det godaste jag vet.

I går var jag hos syrran och då gjorde hon den hittills godaste LCHF-äppelpajen som jag har ätit. Hon försökte följa ett recept, men hon är som jag. Det går oftast inte. Och när det visade sig vara slut på batteriet i köksvågen så att det inte gick att väga smöret, blev det en paj gjord på lösa boliner, som vi säger. Resultatet blev nästan som en vanlig kolhydratstinn smulpaj, mindre söt (bjuder man kolhydratätare på pajen, kan man öka sötningen). 

Syrran började med att blanda ungefär 75 gram smält smör och 3 dl mandelmjöl. Sen hällde hon i riven kokos och hade i hackad mandel och valnötter. Och så blev det nog lite mer mandelmjöl på slutet för att få degen lite smuligare. Knappt en matsked sukrin hade hon i - det kan man öka på lite. Ovanpå äpplena hade hon också lite sukrin, och så malen kanel. 

Ett fint litet trick är att skiva äpplena och ställa in dem i ugnen i 15-20 minuter först (200 grader varmt, skulle jag tro). Då blir äpplena riktigt mjuka och goda (så ska det vara in en smulpaj, tycker vi). Sen kan man ha på degtäcket och grädda i cirka 15 minuter. Gräddar man äpplena i bara 15 minuter blir de för hårda (fast en del kanske vill ha det så).

Till pajen åt vi en enkel vaniljsås: hon vispade grädde löst, hade i en äggula och vispade lite till, och smaksatte med vaniljpulver. 

Som sagt, riktigt gott. Till och med hennes femåring åt med god aptit, trots att den inte smakade sött alls.

Fredagsmys på egen hand

Vem tycker inte det är skönt med fredag? Varannan fredag har jag barnen och varannan är jag solokvist. Tycker båda sorterna är lika sköna!
Idag är det solofredag. En typisk sådan ser ut så här: går från jobbet klockan fyra, kör Step på Friskis&Svettis på Sveavägen halv fem, åket hem och tar ett varmt badoch äter något. Sen tittar lite på tv, facebookar, tittar i lite tidningar - allt samtidigt. Och så kanske jag äter något gott, som hallon och vispgrädde. Men så här i äppeltider gör jag gärna något på svenska äpplen, även om kolhydratmängden ligger lite högt. Men ett par äpplen i veckan tycker jag att man kan äta.
Ikväll skivade jag ett äpple i tunna skivor, stekte dem i kokosolja tillsammans med kokosflingor. Åt det med vispgrädde smaksatt med vaniljpulver. Gott!

För mycket socker!

Är det inte konstigt? I dagens Svenska Dagbladet finns en artikel från TT, med rubriken "För mycket fett i svenskens diet". Artikeln handlar om en undersökning som Livsmedelsverket har gjort, där 2000 vuxna personer under fyra dagar har registrerat allt de stoppat i sig.

Resultatet visar att bland de yngre är det vanligt med pizza och läsk (många dricker över fyra liter per vecka!), medan äldre stoppar i sig kakor, bullar och tårtor.
"I genomsnitt får svensken 15 procent av energiintaget från sötsaker, snacks och läsk. Allt sköljs ner med relativt stora mängder alkohol...".

Socker alltså, det är vad folk stoppar i sig. Det jag tycker är konstigt i sammanhanget är förstås rubriken - att vi äter för mycket fett. Det står inte någonstans i artikeln att vi äter för mycket fett.

Vid det här laget borde jag sluta förvånas över redigerare som inte kan sätta rubriker utifrån vad som står i texten. Jag borde heller inte klaga på dem för jag vet precis hur det är, jag har själv jobbat på flera morgontidningar som redigerare och vet hur stressigt det är. Man hinner inte alltid sätta sig in i texten helt och hållet och förstå alla aspekter onnan rubriken sätts. Ofta är det svårt att få in de rätta orden på det begränsade utrymmet. Socker är ju längre än fett, och det går inte in på översta raden. Och så vet vi ju alla att fett är farligt. Oavsett vad som står i artikeln.

Dags för lite drastiska metoder?

Nu har jag ätit LCHF mer eller mindre strikt i fyra år. Jag mår jättebra. Magproblemen är borta (ger sig till känna så fort jag äter kolhydrater), likaså eftermiddagarnas blodsockerfall som emellanåt botades med en Twix. Men kilona är inte borta. Gick ner fyra kilo den första tiden med LCHF, men sen har det inte hänt ett dugg. Visserligen har jag vid det här laget mer och mer börjat acceptera att jag har den kropp jag har, men det känns ändå inte bra att ha de här extrakilona. För det handlar inte bara om hur jag ser ut.

I mars förra året, alltså för 1,5 år sedan, började jag jogga så smått. Jag har verkligen avskytt att springa. Den längsta sammanhängande sträcka som jag någonsin sprungit tidigare i mitt liv uppskattar jag till 1,5 km. Men så bestämde jag mig för att springa Tjejmilen förra året. Jag fixade det.

Men utan mål är jag inte motiverad att träna.Vad är poängen liksom? (Jag vet, man mår bättre ch så vidare och så vidare). Så jag har satt upp ett nytt mål för nästa år: jag ska göra en Tjejklassiker. Jag ska åka skidor i tre mil. Vilket skämt. Jag ska cykla tio mil - det fixar jag. En kilometers simning inga problem, men i mörkt vatten, motströms och en massa medmotionärer som sparkar och har sig.... Känns läskigt. Lidingöloppets tjejmil, den fixar jag (på dålig tid).

Men allt det här skulle jag klara a betydligt lättare om jag hade tio kilo mindre att släpa runt på. Jag orkar inte göra en enda riktig armhävning. Jag kanske inte har sämre armmuskler än andra, men jag har fler kilon jag ska orka lyfta upp. Jag har precis börjat på yoga. Det är jättekul, och eftersom jag är rätt rörlig har jag ganska lätt för flera av rörelserna. Men så finns det en hel del jobbiga rörelser, där det handlar om att vara stark. Jag orkar inte göra dem. Jag har för många kilon jag ska försöka lyfta på mina stackars armar.

En av anledningarna till att jag nu breddar motionerandet och inte bara har satt upp ett mål löpningen (bättre tid på milen) är att löpning är en motionsform som är ganska påfrestande för ben och knän - särskilt när man har onödiga kilon att springa runt med. Med en Tjejklassiker som mål måste jag träna på andra sätt också, vilket kroppen förmodligen kommer att må bättre av. Men allra bäst skulle den nog må av att ha några kilo mindre på sig.

I går la en bekant upp två foton på Facebook, före och efter. Nyårsafton 2011 och nu. Hon har gått ner 17 kilo och ser fullkomligt fantastisk ut. Hon har kört Itrim och är nu restriktiv med socker, pasta, bröd, ris och potatis. Jaha, tänker jag, det är kanske så jag ska göra? Gå på en riktig bantningskur (jaja, jag vet, jag har gjort det förut och ändå ser jag ut så här...) och sen köra LCHF när jag blivit av med tio kilo? Jag vet vad ni tycker - att så ska jag inte göra. Men har ni några andra förslag på hur jag i så fall ska bli av med tio kilo, när inte LCHF och motion hjälper?

Trött på det här

Ibland blir jag bara så trött på det här. Att hela tiden tänka på vad jag stoppar i mig. Önskar att jag kunde äta som "vanligt folk" utan att gå upp i vik och få ont i magen. Just nu är jag så less på att tänka LCHF hela tiden och känner ingen inspiration när jag ska laga mat. Periodvis tycker jag att det är jättekul med matlagning och läser recept och planerar veckomatsedlar. Lika ofta har jag perioder då maten bara är ett måste och jag inte kan tänka ut något annat än makaroner och korv åt barnen. Själv livnär jag mig på... tja, jag vet inte. Coleslaw och skinka i kväll.

Ni kanske förstår vilken sorts period jag är inne i nu? Har inte varit särskilt aktiv här på bloggen de senaste veckorna, så det är nog inte så svårt att gissa...

Men faktum är att även när jag känner så här, så fortsätter jag att äta LCHF. Jag fuskar inte - i alla fall inte mer än vanligt. Kanske inte blir helt idealisk LCHF, gissar att det kan bli för lite fett och för mycket grönsaker, men det är i alla fall inga extra stora mängder kolhydrater jag stoppar i mig.

Bara för att piffa upp inlägget så kommer här en gammal bild, på grönsaksröra, grekiska biffar och tzatziki.

Dagens höjdpunkt

In i det sista var jag osäker på om jag skulle kunna springa Tjejmilen idag. Sträckte baksidan av låret den 7 augusti och har ägnat mig åt cykling och rehabträning sedan dess. Sprungit sammanlagt fem kilometer på 3,5 vecka. Men det kändes fel att inte försöka - vädret till trots.
Men efter 3 kilometers joggande kände jag att det började bränna i låret, och efter en kilometers promenad kände jag att det inte skulle gå att springa mer. Så jag bröt, letade reda på närmsta väg upp till Gärdet och tog mitt pick och pack.
Var genomblöt, och fötterna var leriga och kalla (var smart nog att ta mina gamla joggingskor!). Blev ett varmt vad för att få upp värmen igen.
Sen pr killarna och jag god middag. Biff, gräddstuvade kantareller och kokta färska rödbetor och blomkål, samt klyftpotatis till killarna. Det blev en rätt bra dag till slut!